Som Titeln förklarar så har världen tappat sig själv och tack vare internet kan man få ta del av alla dessa tappade människor och händelser.
En man i ilska skämmer ut sig själv i Tv(klipp 1) men sedan sitter någon skojare bakom en skärm och tänker
-hmm det här kan ja använda för att skapa något roligt(klipp2)
Kolla på första klippet och sedan det andra så det blir rätt ordning.
Läs rubriken och låt det sjunka in lite. Den stämmer om man applicerar det på riktiga livet, inte bara Champen.
Vi måste våga, vi måste vilja. Det sista man vill är ju att gå av planen och känna att man lämnade hela sig själv därute med allt det medför. Man skall inte kliva av planen med några som helst ångers.
Därför ska vi applådera och uppmana till att våga misslyckas, våga testa.
Nu gör vi allt vi kan för att vinna den där jävla Champen – så hade Zlatan uttryckt sig.
Hittade detta cirkus två år gamla inlägg, ganska underhållande så här i efterhand.
Fan. Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle vara bakis idag. Jag ville vara pigg, kry och jävligt törstig, men men. När jag tänker efter så är jag jävligt tacksam för att jag mår som jag mår. För att jag mår dåligt betyder bara en sak och det är att jag hade ett antal underbara kompisar att ”fira” med igår.
Jag vill tacka alla som hängde med ut och käka igår, jag vill tacka ludde för glidet. jag vill tacka alla för att att alla är mina homies. I love u homies!!
Snart drar jag till arlanda. Snart tar jag en bira och en jäger . Snart köper jag en räkmacka. Snart tar jag en GT på planet. Snart, snart, snart. Allt jag gör, gör jag för att komma hem till er!
Måste säga att jag är fruktansvärt laddad inför dagens träning och sista förberedelse inför Champen, helt sjukt! Senast var det tvärtom var helt otaggad, trött bakis och sjuk.
Bollen som skall tricksas med!
Det är kanske inte helt omöjligt att det blir ytterligare en förberedelse, jag menar, fredag AW, solig uteservering och bra taktiksurr och EN eller kanske TVÅ kalla. FFFFFUUUUUU jag är större än polisen ”några” öl, har alltid presterat bättre bakis!
Helt ärligt, ska köra bil till Träkvistavallen så kmr tare lugnt, men ändå kan bli en crack..
Standard ångest. Fan, det finns inte mycket ljus på horisonten när man sitter i sin något för dåliga kontorsstol och ser solen skina likt en gumma i lång svart klänning. Jag vill ut, ut och se världen för vad den faktiskt är – och inget annat. Det kan inte vara meningen att livet skall levas så som jag gör det i nuläget. Det måste finnas mer, det bara måste. Annars vet jag inte vad jag tar mig till. Jag önskar att jag kunde vara 12 år igen och inte se något annat än ljus på horisonten, men det är väl bara barnsligt att tänka i dem banorna. Men hur som, detta är inte hållbart många veckor till. Jag känner mig liten och rummet kryper i takt med att minuterna i mitt live långsamt och smärtsamt tickar ut. Jag kan visualisera timglaset med sand i som sakta men säkert rinner ut, och det känns som att jag en dag kommer vakna upp och inse att jag låtit livet passera. När jag var yngre hade jag mer tilltro till mig själv vad gällde att lyckas, nu har jag mer tilltro till att jag kommer att misslyckas snarare. Ett misslyckande – det är vad som skrämmer mig mest.