krympande rum

Assa ibland sa far jag en sadan sjuk angest, nastintill panikangest. Den kan framkallas ur fran olika scenarion, men de brukar oftast komma:

• nar jag ar ensam och inte har nagot att gora
• nar jag inte vet hur jag ska gora/lagga upp det
• nar jag inser att jag ar 20 och inte ar vard en krona
• nar jag far daligt samvete for wharpever

Det kan kannas som om vaggarna langsamt kryper inat och det blir mindre utrymme. Luften blir tung och jobbig, och sedan sa vet jag inte vart jag ska ta vagen. Det enda som kan ta mig ur en sadan situation ar att jag gar ut o gar/tar en cigg eller traffar homies, och sedan intalar jag mig sjalv att allt ar lugnt och att denna varlden ar den finaste av varldar. Men jag hatar och avskyr nar jag hamnar i en sadan situation. Jag har ingen aning om varfor jag far dem, jag har inte alltid haft dem utan de har val uppenbarat sig senaste 3 aren.

Jag tycker det ar sjukt jobbigt att inte bara kunna ta tricken for att sedan landa hemma hos typ Edstar eller P for att bara umgas. For sanningen ar den att jag mar aldrig daligt nar jag ar med homies, aldrig.

Jag saknar er grovt helt enkelt. Darfor ar det underbart att DB & P ar har! Ni andra maste helt seriost komma ocksa.

/Lud