Jag såg dig i periferin, du vände dej om och började gå din väg. Mina tårar ramlade sakta ner för min kind, och jag kände mina knä ge vika. Jag föll till marken hjälplös, helt tom. Du hade vart mitt allt de senaste 3 åren, men nu var det över och det endast för att jag inte kunde sluta vara neurotisk. Första gången jag såg dig var den första dagen i mitt liv, du gav mig ditt allt. Nu såg jag sakta tiden spelas tillbaka, jag såg alla våra stunder tillsammans; bra och dåliga. Mitt hjärta slog häftigt, precis som om det gick på overload. Snart skulle det gå i tusen bitar. Jag tittade långsamt upp en gång till, nu var då långt borta och du vände dig inte om en enda gång. Det hade du alltid gjort förut, du vände dig alltid om men inte nu. Ångesten fyllde mig och paniken kom krypandes, vart skulle jag ta vägen nu? Jag fumlade upp mobilen och lyckades efter en stund få fram numret till min syster.
- Chloé? stammade jag fram samtidigt som jag fortfarande grät.
- Maximilian? Vad har hänt? svarade hon hastigt då hon hörde gråtet.
- Hon har lämnat mig nu – hon är borta. grät jag samtidigt som jag försökte ställa mig upp.
- Igen…? hon blev irriterad eftersom det inte var första gången vi hade bråkat, men vi hade alltid lyckats klistra ihop det innan samma kväll.
- Nu är hon verkligen borta, hon är klar med mig. Jag är en idiot! skrek jag av smärta.
- Vart är du? Jag kommer och hämtar dig. sa hon som bara en syster kan.
22 minuter senare satt vi i hennes bil som luktade nytt läder, hon hade precis fått den nya chefsbefattningen på jobbet. Hon är 3 äldre än mig, den bästa 23 åriga systern i världen. Hon har alltid ställt upp i alla väder. Vi körde längs Gamlastan och de hade börjat regna, jag tittade ut genom bilrutan helt tom. Jag kände mig som en man utan känslor, som om jag var helt stum. Chloé frågade vad som hade hänt och jag hade inget svar, jag visste helt ärligt inte hur vi hade hamnat där imorse när vi vaknade. Jag kunde aldrig låta det vara utan det var alltid något som var fel. Jag hade nog för dålig självkänsla för att kunna få ett förhållande att fungera, men jag älskade henne för mycket för att släppa taget. Antagligen var jag för omogen också.
Nu sitter jag här 5 år senare på mitt eget kontor och är i stort sett ekonomiskt oberoende. Jag har ett kontaktnät som många nog skulle döda för, jag är extremt berest. Jag är även, om jag får säga det själv, väldigt socialt kompetent. Många är säkert avundsjuka på mig och mina materiella saker, men vad de egentligen inte vet är att enda sen den där dagen då hon lämnade mig har jag aldrig vart något sånär lycklig.
Jag har nu meningslöst sex med 2-3 kvinnor i veckan som jag sedan misshandlar och oftast stryper till döds, det ger mig en otrolig adrenalinkick. Jag har kontrollen över dem, och gör vad fan jag vill mot dem. Innan jag dumpar dem i Mälaren så tar jag alltid ett kort, precis innan de dör. Desperationen i ögonen är vacker, och ovärderlig! Jag känner faktiskt inget dåligt samvete, de är inte värda ett dyft. Polisen är så inkompetenta att de inte förstår någonting, de är inte ens nära. Det handlar bara om att planera allt in i minsta detalj, precis som ”Sickan” alltid sa. Skulle tro att jag har bland 40-50 kort av olika kvinnor i min garderob nu, men jag tänker inte sluta förrän jag är nöjd. Ibland när jag tar livet av dem så tänker jag på den där dagen då hon inte vände sig om, och jag kan till och med börja gråta. Men sen så tittar jag dem i ögonen och mår genast bättre. De är inte värda ett dyft.
Ikväll ska jag hitta en ny kvinna, som jag sedan bjuder hem till min 4:a på Skeppargatan. De förstår ingenting förrän det är försent. När jag sätter min fot utan för porten hör jag hur någon ropar mitt namn.
- Maximilian! skrek någon glatt tvärsöver gatan.
Jag vände mig om för att se vem det var.
- Det är ju du, oh gud vad längesen! sa hon glatt
Det var hon, hon som inte vände sig om. Hon var lika vacker som för fem år sedan och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
- Ehh, hej du det var inte igår! fick jag tillslut fram tillkrystat.
- Vart är du på väg? undrade hon.
- Till,eh, till Stureplan… sa jag samtidigt som jag kom på hur patetiskt det lät.
- Okej, jag med faktiskt. småskrattade hon.
Vi tog sällskap promenaden och pratade om vad vi båda gjorde nu för tiden. Det kände surrealistiskt, nästan obehagligt. Väl framme frågade hon om jag ville följa med på ett glas vin, självklart kunde jag inte tack nej och följde med. Vi konverserade i timmar, och när klockan led mot 1 snåret så var vi båda rätt berusade.
- Vill du följa med hem på en sängfösare? tog jag mod till mig och frågade.
- Ja, varför inte? log hon.
Var det sant? Skulle jag ta död den enda människan jag någonsin älskade,eller skulle jag inte? Väl framme hos mig så hade jag fortfarande inte tänkt ut svaret på den frågan, utan vi tog hissen upp. Hon slog sig ner i soffan, hon såg väldigt vacker ut. Vi fortsatte prata tills hon plötsligt kysste mig, bara för att rygga tillbaka.
- Vet du Maxi, jag har aldrig slutat tänka på dig… sa hon generat.
- Inte jag heller om jag ska vara ärlig… sa jag från hjärtat.
Jag drog henne emot mig och vi kysstes ömt återigen. Efter att vi haft sex, gick jag in till köket och hämtade fisklinan och återvände till sängen där hon låg och sov. Jag gjorde i ordning kameran och lindande försiktigt in hennes vackra hals, för att sedan dra åt och se henne vakna med desperationen i ögonen. Hon såg det aldrig komma. Precis innan hon blev medvetslös så tog jag bilden samtidigt som jag stilla tittade henne rakt i ögonen. Jag skulle inte låta henne gå sin väg igen, nu hade jag kontrollen.
